Biobanker

Biobankslagen

Den 1 januari 2003 trädde Biobankslagen (2002:297) i kraft i Sverige. Landstinget Gävleborg började tillämpa lagen fr.o.m. 1 november, 2004.
Biobankslagen omfattar prover tagna inom hälso- och sjukvård som sparas mer än två månader samt är spårbara till en viss individ. Prover tagna för forskning faller direkt under biobankslagen dvs. undantas två månaders regeln.

Biobanker är inget nytt, prover har alltid sparats för att i framtiden kunna ge patienten god vård. Den viktigaste användningen av sparade prover är för patientens egen vård och behandling.

De prover som sparas i en biobank kan vid behov användas för att:

• ställa en säkrare diagnos genom att jämföra nya prover med det sparade.
• analysera om provet om ex en behandling inte ger avsedd effekt.
• skicka prov till annan specialist för bedömning.
• kartläggning och förebyggande av smittsamma sjukdomar.
• metodutveckling och utbildning av personal

Vissa prover kan vara av stort värde för den medicinska forskningen, då krävs godkännande av etikprövningsnämnden.

Biobankslagen gäller följande prover

Enheten för Klinisk Patologi och Cytologi: Samtliga prover sparas
Enheten för Klinisk Mikrobiologi: Serologiska analyser, prov för frysning och PCR-prover. Gäller de analyser som är märkta med asterix på remissen.
Prover för odling faller inte under biobankslagen
Enheten för Klinisk Kemi: STP (sternalpunktion)-prover
Flertalet prover t ex blod- och urinprover sparas inte och omfattas inte av biobankslagen

Remiss med samtyckestext ska användas.

Patienten ska få information och ge sitt samtycke till att proverna sparas och vad de får användas till. Vid tveksamhet rekommenderas samtycke tillsvidare. Det går när som helst att ändra samtycke genom att skicka in en Nej-talong.

Kontaktinformation

Carina Hammarfjäll, Biobankssamordnare Landstinget Gävleborg
carina.hammarfjall@lg.se
026-158564

ISA-ansvarig inom respektive verksamhetsområde